Mina kärlekar i livet

Alla som känner mig vet att jag är gravt beroende av fotboll. Jag måste få min veckoranson av fotbollssnack med kompisar och mina timmar av spänning framför några matcher för att jag ska funka helt enkelt. Jag läser såklart en hel del också, följer olika bloggar och sidor på nätet.

Livet känns underbart när det går bra för Sverige eller mitt hemmalag Sandvikens IF. Och några små fina saker har hänt lilla laget här hemma under hösten som har fått mitt rödvita hjärta att må gott. Bland annat har vi fått mittbacken Axel Johnson till A-truppen, en talang som jag tror starkt på! Det har också ramlat in nästan 100.000 kronor till klubben från Bingoallisansen i Sandviken och Svenska Spel. Så himla glad att vi har så mycket pensionärer som har tid och råd att spela bingo i den här stan. Det sista jag hörde var att de nu har skrivit flerårskontakt med lagkapten Erik Mård, så himla gött! Nästa år kommer bli ett kalas-år för oss.

I Premier League håller jag på Crystal Palace, eller ”The Eagels” som de kallas. Äntligen har de fått en anständig sjätteplacering i tabellen och mer lovande saker händer. Nu har det gått in två amerikaner med massor av kosing som bland annat ska användas för att rusta upp arenan Selhurst Park plus att putsa på spelartruppen. De kommer att äga 36% av klubben tillsammans och betalar 1,2 miljarder för det. Härligt att höra att det är så många som brinner för fotboll lika mycket som jag. Spana in den här sidan och njut.

Knepig värre

Det händer att jag hamnar i märkliga situationer. Kanske har jag för stor käft. Som när jag var ute på stan med grabbarna en kväll för många, många år sen, och tog mig en liten paus på en parkbänk, somnade kanske lite. Då kommer min dåvarande flickvän framsmygande och ger mig en rejäl kyss. Jag kysser henne tillbaka en stund innan jag utbrister – Va? Är det du? Men vi hade ändå glidit ifrån varandra. Då slapp jag göra slut med henne!

För inte så länge sen när vi haft förfest och vi skulle ut och svira. Alla utom Benno och Sara som hade haft förfesten, de skulle titta på Downton Abbey. Tyvärr fastnade jag med tummen i skon under foten och blev liggande i hallen. Somnade kanske ett ögonblick. Sara väcker mig i hallen: – Mats för fan, är du kvar här? Jag hade ju fastnat och det var väl inget konstigt med det. Men hon var inte imponerad.

Tjejer är knepiga! Vissa vill umgås jämt och hänga runt halsen på en, fast man har annat att göra! Jag brukar vara tydlig och säga att jag vill vara ifred och oftast funkar det bra. När jag var yngre var jag mer drastisk, som när jag tröttnat på Joanna och hon liksom inte fattade det. Jag undvek henne allt jag kunde för att hon skulle förstå att det var slut. Men en gång mötte jag henne på stora bron över ån i stan och jag såg att hon upptäckt mig. Jag hade ju inget annat val än att hoppa i vattnet. Då fattade hon.

Stig på, stig på!

Välkommen – kul att du har hittat hit. Jag ska försöka lysa upp internätet från insidan med berättelser från min vardag som inte är precis som alla andras, det vill jag lova. De flesta andra människor som hör mina historier har svårt att tro på dem. Ibland tänker jag att jag är en magnet för konstiga händelser. På jobbet är det ingen fara, då gör jag mest som mina händer säger åt mig att göra, jag låter hjärnan vila större delen av dagen, eller i alla fall den resonerande halvan av min tankeapparat. Händerna har ju sitt muskelminne och vet precis vad som bör göras i alla givna situationer och då är det bara att låta dem göra sitt. Men på fritiden kan det bli lite vad som helst.

Som nu till exempel när de får fritt spelrum på alla tangenter. Det skulle kunnat stå ungefär vad som helst här – ge tiotusen apor varsin skrivmaskin och förr eller senare så har de lyckats komponera ihop Shakespeares samlade verk. Fan tro’t! Men hur som helst – nu arbetar hjärna och händer i skönt samspel och det är då blir som bäst. Och ja jag har faktiskt läst förnuft och känsla av Jane Austen. Inte dum.

tangentbord
Mitt självlysande fina tangentbord!

Den här bloggen handlar i alla fall om mig och vad jag gör om dagarna. Hjärnan hinner ofta iväg på många märkliga krumsprång när den inte lägger tid och kraft på att verkligen Tänka. Med det sagt så finns det risk att jag försvinner iväg lite i tankarna på den här bloggen men det hoppas jag att du som läser har överseende med.